*facepalm*

Ibland kan jag tycka att min dator borde få en restraining order mot mig och mina upptåg. En sån där apparat som kan detecta när det är på väg utför i hård fart. Ett barnlås helt enkelt. Eller kanske man kunde kalla det ett hormonlås, ett dramaqueen-lås. Hur som haver, you get my point.
Det blir så där, när man eggat upp sig själv en bra stund, vältrat i självömkelse, tryckt ur sig tår efter tår och bara ligger och nästan myser där i den där gropen. Plötsligt säger det ”snäp”, man skriver några ord, brister ut i asgråt, raderar både sitt Facebook-konto och en drös med blogglistor, sover på det och kaboom!, en ny dag randas.
En dag där gårdagens känslor visserligen finns kvar, men inte som en nattsvart, oöverkomligt tryckande tyngd, utan som en realitet där livet ändå går framåt, där livet ändå delvis ler, där små saker har så otroligt stort värde. Där att sitta vid fönstret och titta på ovädret, där en varm tékopp, där att städa ur några lådor och kasta bort all världens skräp, där ett par varma yllesockor på fötterna blir till juveler i dagen. Blir till värme och kärlek. Blir till lycka och ro.
Och så går jag framåt igen.

Enough utgjutelse.
Bloggen är inte heller död, om än kanske inte hundraprocentigt levande just nu. Vi sparkar vidare, okay?

Och hej, ifall jag i nåt skede igen faller i det där hålet och ylar om saken på denna sida, do me a favour och kommentera något i stil med ”spark i baken Hannah”, ”sii dig i röven” eller nåt liknande. Allt annat blir liksom bara pinsamt.

*tudiluu*