Ni får ursäkta mig för att jag är så trist nowadays. Har haft en ordentlig orka-svacka, ifråga om precis allting. Huvudet är nertyngt av pollenkampen, kroppen av för mycket av det goda under den senaste månaden och psyket är ett vrak. Bara tanken på att stiga upp från soffan känns ouppnåelig och ni kan inte den aggressivitet jag känner gentemot mig själv när jag fattar vad jag gjort åt mig själv de senaste tio åren. Vilket dike jag grävt, fysiskt. Illamåendet när man ser sig själv i spegeln, skåpet som är fyllt med kläder som inte går på mig, att flåsa när jag försöker cykla. Och jag vill bara ropa och svära och hacka den jag var för ännu två år sedan gul och blå för att hon inte tog itu med saken innan allt itutagande kändes övermänskligt. You know.

Men hey, vi går mot ljusare tidare. Igår tvättade jag mina fönster, för första gången på fem år! Ni kan inte ana det ryggdunkande som jag satte igång med efteråt. I’m all bruised up. Dessutom sträckte jag kallt ut min arm och svepte ner alla saker från fönsterbräden, arbetsbänk i köket och diverse ytor här och där. Mitt inre fröjdades, ja jag nästan dansade inför åsynen av the clearity som plötsligt infann sig.
Problemet är bara nu att vart jag skall trycka in alla de där sakerna som jag sopade bort från dessa ytor… Tyvärr tror jag att mina skåp börjar protestera inför nya inhysingar och dessa saker är ingenting som jag kunde tänka mig att bli av med heller. Ack, den lilla människans stora problem!

Nåja. Ni får se på ännu mer Istanbul-bilder. Vare sig ni vill eller ej.
(länkade från pixbox eftersom jag sitter på tha workplace)

Hörni, har ni lust att hjälpa mig?
Si ni, jag funderar på att skicka in två av mina bilder till Vuoden Matkakuva 2012. För jag har ju liksom hög på hög med resebilder.
Men jag har aldrig ever skickat in min bilder någonstans, så är lite ute och cyklar med vilka dessa två bilder kunde vara. Man har ju själv vissa favoriter, men just favoriterna är kanske inte de bästa kandidaterna för ett resefoto, som kanske borde vara en bild som har någonslags context, där det framgår lite var man kanske är, eller ger en vibe av utlandet. Eller så tänker jag.
Jag märker att jag nuförtiden har få sk. stand alone-foton, mitt fotande har blivit ett pussel där olika bilder till slut bildar en helhet. Lite detaljer, lite vyer, lite människor. För lite över ett år sedan var det annorlunda. Då var jag på jakt efter just DET fotot.
Men det är det som är så intressant med att fotografera, man ändras, man tycker plötsligt olika än man gjorde tidigare.

Så som sagt, t.ex. av bilderna nedan, vilka två skulle just DU skicka iväg till en tävling?
Helt på skoj såklart.

tagna i slutet på april en sen kväll i grannlunden när solen färgade himmelen gulrosa, när de första gröna stråna just hade visat sig

Jag måste bara tipsa om detta program, denna dokumentär, som kom på Teema i måndags.
Det var en sån där stund då man slösurfar de sista juicerna ut hjärnan innan man äntligen fattar att det är dags att fara isäng.
Jag stannade upp, tittade några minuter, fick den där primitiva tween-reaktionen ”whaaaat….” och sa nästan ”yök” högt för mig själv. Yeah, so mature. Men något fick mig att stanna kvar och jag blev alldeles fascinerad av vad människorna berättade, förklarade och proklamerade.
Dokumentären handlar alltså om det kvinnliga könsorganet och kvinnornas inställning till deras lady parts och hur snedvridna dessa inställningar kan vara, och vilken vacker sak det egentligen handlar om. Hur många kvinnor tror sig vara fula, felskapta och har sådana skamkänslor förknippade med ”sin blomma”. Myter, pornografi, tabu, allt det där inverkar på en kvinnas självkänsla.
Den tog upp saker jag aldrig tänkt på, aldrig ens fattat. Det var nästan så att jag blev lite rörd, där jag satt lyssnande på sanningar jag inte begripit tidigare.
Defintivt en dokumentär som alla borde se, män som kvinnor, pojkar som flickor.

http://areena.yle.fi/video/1336426002752

Jag är så stockad och fylld av allergener att jag inte ens orkat öppna datorn härhemma på ett par dagar. Dags att besöka akuten, ey? Jag undrar hur folk som varje vår får symptom av pollen klarar av det, orkar och står ut. Jag som aldrig så mycket som ens nyst tidigare under en vår är helt däckad av dessa, troligen ändå tämligen lindriga, besvärligheter. Som att öronen kliar, ögonen kliar så att jag skulle vilja ta en sked och gröpa ut dem ur skallen, gommen kliar, näsan rinner och jag nyser, nyser och nyser.
Skitbjörken. Blomma på det där viset.

Anyhow. Mera Istanbul. Bara för att jag inte orkat editera andra vårliga bilder. Ni får bara stå ut. Istanbul verkar förresten vara en stad som kind of grows on you också så här efter resan. Det är som om min hjärna klarat av att delvis dissekera alla de där istanbulliska lagren som jag kanske inte kunde identifiera while there. En intressant process må jag säga. Den staden bara fortsätter att överraska.

Istanbul har hundratals moskéer utspridda över hela staden. Minareterna sträcker sig upp mot himlen överallt. Böneropen skallar med jämna mellanrum utefter dagen.
Att besöka en del av dem var underbart. Några av mina favoritstunder i staden.

Jag hade inte tidigare varit inne i en moskée, never ever, så för mig var allt nytt. Lite spännande till först.
Att ta av sig skorna, klä duken över huvudet. Försiktigt tassa in genom den upprullade tyg/pressudörren.
Skönhet. Så mycket skönhet. Ljus, färger, rymd. Och den mjuka mattan under mina tacksamma strumpklädda fötter.

Jag kunde sätta mig ner en stund i ett hörn, skriva lite i min resedagbok, bara insupa lugnet, pausen från kaoset som råder på Istanbuls gator.
Kika på andra människor bakom min scarfs flikar. Känna mig beskyld och trygg.

Det kändes som en så fantastisk fin ritual att förbereda sig för att gå in i helgedomen. Att sätta sig ner på en liten matta, ta av sig skorna, sätta dem tillsammans med alla andra skor. Stillsamt täcka huvudet, stanna till, och sedan gå in. När jag förberedde mig fysiskt så förberedde jag mig automatiskt också mentalt. Genom förberedelseritualen kändes det mer betydelsefyllt, vördnadsfyllt att stiga in i en moské. Det kändes speciellt, och vackert faktiskt.

Där gick man sedan med andra människor, allihopa strumpfota, män, kvinnor, folk från olika länder och samhällsklasser. På något sätt kändes det som att en så liten sak som att ta av sig skorna avväpnade oss. Lite som den finska bastun där alla är jämlika i nakenheten. Som om jag var mer sårbar, även om scarfen skylde mig. Som om alla genom en så liten handling som att ta av sig skorna stigit ner på en gemensam plattform, en gemensam linje.
Underligt, men så vackert. Och jag kunde inte annat än önska att kristendomen bevarat något liknande i sina kyrkor.

Blå moskéen är den mest berömda, en av de största, belägen mittemot Hagia Sophia. Den är också den mest besökta och därför nästan en enda zoo. Folk köar, det luktar fotsvett och kvinnor tar av sig sina huvuddukar meddetsamma när de kommer in. Turistigt to the max. Alla andra moskéer jag besökte var nästan folktomma, oaser av tystnad och lugn. Süleymaniye Camii, Mihrimah Camii, Sokollu Mehmet Pasha Camii, Rüstem Pasha Camii… Alla så oerhört vackra, vissa som små juvelbeströdda askar med sina Iznik-kaklar.

Att sitta inne i en moskées court yard när böneropen började ljuda ur minareterna, eka över staden, mellan pelarna, se folk strömma till, tvätta sina fötter utanför, det var något fint. Jag besökte en wc där kvinnor i västerländska kläder och kvinnor i niqab (svart slöja som bara visar ögonen) tvättade sina fötter inför bönen. De pratade och skrattade. Plötsligt kändes islam inte som ett främmande och okänt element längre där jag satt och dinglade med benen, bektraktande.

Jo, jag lever nog, men inte så mycker mer än det känns det som. Det är underligt hur ur gängorna man kan vara efter en resa.
En vecka har gått åt till att arbeta, sova, sitta på golvet och stirra okontrollerat på väggen, vara sjuk, kakka i byxorna, träffa mamma, mostrar och kusiner, fira en väldigt trevlig wappen och försökande försöka editera bilder. Jag har ej kommit långt.
Men sakta går vi framåt, livets pusselbitar samlar sig omkring mig på de rätta ställena och jag känner att tiden i vindtunneln är vorbei. Åtminstone nästan. Även om jag idag fick meddelande om att den kurs jag anmält mig till på H:fors öppna universitet blivit annulerad. Då kändes det nästan som om skviiron återvänt.
Från av och till och hit och dit, låtom oss slänga in lite mer Istanbul-bilder. Innan jag helt glömt bort att jag någonsin befunnit mig på de breddgraderna.

Åh. Var ska jag börja, hur ska jag börja… Det finns inga ord som beskriver det fenomen som staden Istanbul är. En organism.
Har aldrig varit med om något liknande, pulsen, människomängden, intrycken, trafiken, mångfalden… Ett allomfattande kaos som fick mig att under första dagen bara vilja stanna upp och skrika rakt ut där jag gick på gatan. Hjärnan på övervarv, utkastad i ett okänt element.
Istanbul är blandningen av historia och nutid, av bysantiska kyrkor och ottomanska moskéer. Av kvinnor i minikjolar och andra i svarta burkor. Av fallfärdiga otroligt vackra ottomanska trähus bredvid andra som är fullständigt renoverade. Av kvarterskatter med tusen olika personligheter. Av jättetankers som glider förbi lekande delfiner i Bosporen. Av gator så trånga att man känner att man kvävs i människomängden, av kullerstensgator så branta att man vill krypa uppför dem. Av underbara utsikter över Istanbuls myller av hus på stadens sju kullar. Av böneropens gutturala toner. Av att sakta tassa omkring strumpfota på underbart mjuka mattor i moskéer med håret och axlarna täckta av en ny scarf i himmelens färger. Av att brista i gråt under Hagia Sophias fullständigt obegripligt mäktiga dom. Av färjor som för människor över Gyllene hornet, över Marmara-sjön till öar, till Asien, till byar längs med Bosporen. Av Topkapi palatsets svala kakelväggar. Av avsaknaden av skyddsvägar. Av party på Istiklal Caddesi. Av att känna hur allting går upp och ner hit och dit. Ett konstant myller, ett konstant hummande. Lager på lager, 1500 år av historia körd i en mixer.
En bit av Rom, en bit av Barcelona, en bit av Paris. En stor bit av unikhet.

Det är vad Istanbul är.

Ett litet smakprov. Jag har bara editerat bilderna från min första resedag. Mer kommer efterhand.

På dagen satt jag på den varma marken. Hörde fåglarna sjunga överallt omkring mig, såg citronfjärilar fladdra genom skogen. En fluga putsade sig på min arm. Blåsipporna lyste blåa runtomkring. Då kände jag mig hel.
Imorgon sätter jag mig på planet till Istanbul. Är jag välförberedd? Näeh. Mitt inre är ett kaos av information och borden. Men jag orkar inte bry mig, tar saker och ting så som de kommer. Ingen stress.
En stilla förväntan, en känsla av att fara ut i det okända, det är det som är just nu.

Öh.
Det är ungefär så som jag känner mig.
Märker att jag inte sagt något på en vecka, men då jag funderar på vad jag hållit på med så… drar jag blankt så att säga.
Mest arbete antar jag. Hem och sova. Åh jaa, Titanic i 3D har jag också hunnit med.

Nu borde jag packa för fullt, bära in vinterringar till källaren, städa, organisera Istanbul-info som jag har på tusen papper, äta, ladda dittan och dattan, fara till butiken… men jag orkar inte. Istället sitter jag på soffan och gäspar så att käken går ur led. Fast jag simmade i ett hav av blåsippor tidigare på eftermiddagen. Det räknas väl som att ha ”gjort någonting”, eller hur?

Så lyssnar jag också på detta:

Jag har en ny vän. En liten metallklump på 200g som ryms i fickan.
Den heter Nikkor AI 20mm f/4.
The search for a vidvinkel är därmed över. This is it.
Den är inte det skarpaste glaset i Nikkor-linjen, men eftersom jag ej är en pixelpeeper så skiter jag i det.
180 spänn betalade jag. Ei paha.

Nu kan jag tackla Hagia Sophia med den värdighet som hon kräver, med den vidhet hon behöver.

Vidsynthet är nåt som jag annars också behöver just nu, eller åtmistone igår. Den där vidsyntheten att förstå att det är helt okej att bli utan ägg till påsken. Att det är helt rätt och värdigt att en mummu hamstrat hem fyrtio stycken bara för att, medan jag får noll.
Men så går det när man inte är ute i tid. När man fattar att det är påsk på skärtorsdagsafton. När man får för sig att baka någonting att ta med till arbetet under helgen. När man blir ens lite ivrig över en av de bästa högtiderna på året.
Mut ei sitte.

Ibland är det bittert att ha ett skiftesarbete, speciellt när släkten för andra året i rad sticker till Kokkola medan jag sitter stuck i Lojo med några arbetsskift. Man härdar sig genom att lära sig att helgerna inte har nån betydelse längre. Att dessa dagar är precis så som alla andra dagar. När butikerna tyvärr är stängda och man inte har kommit ihåg att köpa mat att äta. Va? Helg? Vad är det?

Det är dags för mig att få en egen familj. En människa som har en moralisk skyldighet att hitta på något tillsammans med mig. Någon som man kan fira med, göra helgerna till helger igen.
Var hittar man en sån? Tips emottages gärna.

Tidigt på söndag morgon (tidigare än tidigt, tidigare än fåglarna), steg jag på tåget, bräkande som en flåsbälg. Att vara i tid och att inte behöva springa till tåget är liksom något jag inte direkt är en virtuos på.
Vi tufftuffade iväg, det gamla snälltåget med världens underbaraste säten och jag, norrut tillsammans med soluppgången. Allt var så lugnt och stilla, tystnaden så himmelig.

Väl framme möttes jag av en stojande kummityttö och hennes föräldrar. Och så pynjade vi på hela dagen som inte kändes lång. Pratade, läste Pettson och Findus, härjade, gick ut och äta kinesiskt, sjöng ”bää bää vita lamm”, hoppade lite vid polisstatyn, tittade en smula på uleåborgska sevärdheter, åt citronpaj, rodde och åkte på semester, plåstrade om dockan och fnissade.
Sen for jag söderut igen, packade väskorna och körde iväg mot ännu varmare breddgrader (as if) följande morgon.

Och nu är min tumme sjuk, för den hade en close encounter med en bildörr.
Tänk så handikappad man kan bli när tummen är på gnälligt humör.

Åh.
Tänk att vara hemma igen. Den där känslan då man bara suckar djupt, slappnar av och sätter sig ner i soffan och stirrar på väggen en stund.
Horrorbilresa var det, med köer, blixthalka, slask, snö överallt, oplogade vägar och nollsikte.

Lojo då igen. Normalliv. Arbete.

Semestern var människofylld, rofylld, vilofylld. Jag träffade så många nära och kära att det nästan snurrar lite i huvudet, på ett bra sätt. Man kan tydligen bli hög på människomöten.
Jag länsade chokladgömman med moffa på villa efter att ha gått dit över isen. Jag filosoferade med mummu i timtal medan hon stickade. Jag träffade yngsta medlemmen i släkten, kusinens dotter, och hennes föräldrar. Jag pratade bort en eftermiddag på ett café med en god vän. Jag gick djupare än djupt tillsammans med faster i hennes vackra hem. Jag åt god mat och skrattade åt kissi hos lillabror och hans flickvän. Jag satt med moffa och slötittade på tv. Jag vinkade av mamma som for till Lappland. Ja, och så besökte jag både Uleåborg och Jyväskylä.
Mätt och nöjd och glad, det är denna flicka.
Fast lite trött också.

Det finns så mycket kärlek i Kokkola. Det finns så mycket sorg i Kokkola.
Kärlek och sorg, båda så påtagliga, så nära, in på skinnet. Minnen, människor. Liv. Död.

Igår var jag trött, lite allmänt nere, frusen och beklämd.
Vad gör man då? Jo, man sticker till gravgården. Naturally. Självbevarelsedriften min har som sagt aldrig varit på topp.
Men sen igen, vad vore egentligen en bättre timing än just den då känslorna är färdigt där på ytan? När man känner att man kan och vill gråta.
Där gick jag, till pappa, till vaari, till Ritva-mummu. I min röda stövlar, på vattenfyllda gångar som speglade himlen.
Grät så jag skakade. Saknade så att det gjorde ont. Pratade, berättade.
Och kände mig så nära dem alla, kände mig fylld av kärlek, av min och av deras.
Kände mig nära dem. Nära isi, nära vaari, nära mummu. Och i all min saknad var jag så lycklig, för jag kände dem, inuti mig.
Närheten.

Jag körde iväg, kände mig renad, mer hel än innan mitt besök. Tacksam för de minnen jag har. Saknaden som en öm och varm filt runt hjärtat.
Och tre liter glass från Minimani i en plastpåse bredvid mig.

Och då gick jag och beställde en resa. För den där veckan som jag plötsligt har ledigt i april. Inte semester. Bara ledig tid mellan arbetsskiften. Det finns stunder då skiftesarbete kicks ass. Inte många, men de existerar, som till exempel nu.
Titta på bilderna nedan. Gissar ni vart det bär hän? Och nej, inte Venedig, även om två av bilderna är just därifrån. Take these as a couple of hints.

Okej, okej, svar nedanom bilderna.

En bysantisk basilika, inifrån fylld till brädden med gyllene mosaiker. Den enda antika quadrigan som överlevt till vår tid. Tulpaner i mängd och massor.
Vad får man när man blandar allt detta?

Jo, Istanbul!
Klart som korvspad, eller hur.

Konstantinopel, den bysantiska världens centrum, legendariska Hagia Sofia, quadrigan som stals av korsfarare från hippodrommen och skeppades till Venedig, staden som gav Europa blomman med namnet tulpan. ”Där har ni det”, säger hon och fnissar åt sin egen fiffighet.
Jag vet inte så mycket om Istanbul, men ju mer jag läser, desto ivrigare blir jag. Mötet mellan öst och väst, lagren av det bysantiska kejsardömet blandat med arvet av ottomanerna blandat med det moderna. Färger, smaker, kaos, fröjd. Och så till på köpet tulpanfestivalen som får stadens alla hörn och kanter att bara sprängas av mängden av blommor.

Detta skall bli great, det ska det. Bara jag kan handskas med försäljare, turkiska män och lite kulturchockar.

Operahuset är en så vacker byggnad. Ljuset strömmar fritt och överalltifrån. Människorna fint klädda. Föreställningarna sevärda.
Tur så har jag en moster som titt som tätt pockar iväg hela gänget på a night at the opera. Eller en eftermiddag, som i lördags.
Nio Nygårdska kvinnor, tre mostrar, fem kusiner och jag, och två friends of the gäng.
Kjolar och klänningar, högklackat.
För första gången i våra liv var vi tidiga, satt lugnt ner och beställde dricka innan föreställningen, såg huset sakta fyllas till brädden. Skrattade så att det ekade under valven. Pynjade på så som bara vi Nygårds kvinnor kan pynja på. Brett, högljutt och hjärtligt.

Baletten Coppélia var naturligtvis något fint, även om storyn blev lite lacking. Dräkterna och scenografin vackra. Det var lyckat att vi såg filmen Hugo förra veckoslutet eftersom denna version av Coppélia också handlade om filmskaparen Georges Méliès och hans fantasifulla värld.
Pisteet siitä.

Hela två veckor tidigare än ifjol vill jag påpeka.
Tyvärr får jag inte se dem öppna sig eftersom jag imorgon morn rattar kärran min och styr kosan norrut för hela långa veckan.
Därför borde jag nu packa färdigt, ställa mig i säng, men istället surfar jag omkring och tittar på Twilight. Fnissar åt hur dålig den är på alla plan.
Slöar.
Hoppas på att en arbetskompis går med på ett skiftesbyte så att jag får en hel vecka ledigt efter påsken.
Istanbul? Dublin? Prag?
Jag SKA åka någonstans. Njuta av Europas vår, av blommande träd och prunkande parker.

Fort, förra söndagens bilder ska smällas fram innan nästa söndag bankar på dörren!

Vi vaknade tidigt med mina mått mätt, about kl 10, åt morgonmål, satt och läste på köksgolvet i morgonljuset, och när rumporna fått nog kröp vi isäng tillbaka och fortsatte att läsa. Alla duschade och klädde på sig, satte sig i bilen, köpte donitsar och dricka i butiken och körde vidare till Kukkumäki. Vi besteg berget, ylade med vindarna, dansade lite, låg på berget och sjöng Chasing Cars (”if I lay here…”), tog hoppetihopp-bilder, såg på vyerna och rutschade sedan tillbaka till bilen och hem till mig. Tittade på bilder, åt pizza och sallad, satte oss igen i bilen och körde till Karis, plockade upp den yngste i skaran och fortsatte ner till Hangö. Och jag åkte tillbaka hem ensam. Lade mig att sova i en stor och övergiven säng. Och tänkte att jag måste nog ha besök oftare än två gånger i året.

På lördagen lassade jag aporna i bilen och körde iväg till storstan med dem. Det var julklappsdags! A.k.a. det utlovade biobesöket. Åka spårvagn, firra i några butiker, äta sig mätt på både mat och kaka och karkki (as you should), se på Hugo (rekommenderas), fota lite ute i den helsingforska dimman (det finns mycket man kan göra med ljuset från en mainostavla), gå till stadion, hoppa in i bilen, åka iväg till mosters, lämpa av den yngsta krabaten, åka vidare till Lojo med de tvä äldsta, bädda, se på bilder, fnissa, dricka té och så småningom börja snarka.
En lördag att minnas med värme och spilivink.

En dag. Förra sommaren. Stranden. Familjen. Solen. Ljuvligheten.
Bara som en verklighetsflykt innan jag tar itu med veckoslutets bildsaldo. Jag testade för skojs skull Picasas nyaste egenskaper och blev lite förtjust i cinemascope-effekten. Som ni märker. Där har ni ett supertips förresten: Picasa, det google-baserade bildediteringsprogrammet som man gratis kan ladda ner från nätet. Lätt som en plätt att använda, flera fina effekter och basic editeringssätt. Jag själv använder numera alltid Elements när jag knepar med bilderna, och använder bara Picasa för att organisera bilderna, men for old times sake, here’s Picasa-editerade bilder for ya’ll. Bara ett knäpp på cinemascope-knappen och tadaa! I got these. Inga RAW-förändringar, bara ett tryck på en enda knapp. Ja förutom bildförminskningen i Elements innan jag laddade upp då.
Bit på den.

Denna fröken funderar på en resa till hösten eftersom hon kommer att ha tre veckor semester i oktober. Ja ifall jag då inte simsalabim hittar mig på ett universitet då (doubt it).
Satt där i bilen ikväll och bollade hit och dit. San Francisco is a lock, men New Orleans eller inte New Orleans, det var frågan. Kanske jag skulle slänga in New York ändå, för femte gången i rad, billigare, lättare, behändigare… I samma stund hördes det från radion: ”There is a house in New Orleans. They caaaalll the Rising Sun…”

Ibland finns guldskriften på väggen bara där. Även om man egentligen inte ens ber om det.

Och så lite mer bilder från Copenhagen på det.

Det är så underligt hur alla och allihopa verkar tala och länka om introvertism på sistone. För jag har spenderat början på året med att läsa en hel del self-help böcker, många med just det samma temat.
Jag har alltid vetat att jag är introvert, trivs för mig själv, ogillar small talk, njuter av mina inre tankar och min inre värld, älskar att vara iakttagaren och stå vid sidan om. Samtidigt har det också varit orsaken till en del smärta och irritation, att vilja vara den där party pinglan som hittar på flygande repliker och får hela rummet att skratta. Att vilja vara den där som njuter av att träffa nya människor och rumla omkring i världen på ett sätt som jag inte känt att jag är förmögen till.
När jag läst böckerna så har fått sådana aha-upplevelser att det bara strålat om mig. Tänk att förutom att jag är introvert så hittar jag också mig i ”right-brained”-gänget och under labeln ”highly-sensitive”. Tänk att äntligen fatta att min hjärna faktiskt fysiskt sett fungerar på ett annorlunda sätt än en extrovert persons hjärna. Signalerna går inte samma vägar, intrycken är inte de samma. Att plötsligt få en orsak till vissa saker och ting, att förstå bakgrunden och lite varför, det gör det så mycket lättare att vara jag. Hur fucked up och skadad än blandningen introvert-högerhjärnad-highly sensitive än gjort mig, så har den också alltid varit min största styrka och min salvation.

Nu känner jag att jag får vila i min personlighet på ett annat sätt än tidigare. Jag ger mig själv lov att njuta av att vara iakttagaren, njuta av att hellre läsa en bra bok än gå på fest, hellre sitta inne och mysa hela veckoslutet än flänga hit och dit. Tack och lov så är jag född in i en stor familj av introverter. Av naturälskande bokmalar som kan sitta och titta på havet i timtal, alldeles tysta.

Jag har också nu insett något som jag egentligen alltid vetat, men ändå inte kunnat sätta fingret på. Att jag inte tänker i ord. Att mitt inre är en enda stor abstrakt målning av färger här och där, av känslor som blandas om runt runt.
Därför har jag svårt att uttrycka mig i ord, i tal, svårt att översätta det inre virrvarret till något som en annan människa också kunde förstå. Normalt så går det nog, om än haltande, om än… ofullständigt. Men när jag är trött, ja då skiter det sig, då klarar jag inte av att strukturera de där viktiga orden, utan står där och svamlar, hittar ett ord där och ett annat där, binder ihop dem på fel sätt och i fel ordning, stapplar framåt i orddjungeln som en berusad vildåsna. För mig själv är saken ändå tydlig, för det är ju så min hjärna är funtad, jag plockar saker här och där och binder ihop dem till en helhet, till en känsla, till ett intryck och allt makes sense. Det är inte orden, det är känslan som är det viktiga. Fattar inte hur nån annan inte ser det, nån annan som tänker mer linjärt, mer… ordligt, mer kedjeaktigt.
När jag skriver, när jag verkligen skriver, inte allmänt bloggsvammel som här, ja då målar jag. Plockar med orden, smakar på dem, ruskar om dem tills jag uppnått den rätta känslan, tills pappret överensstämmer med det som mitt inre säger.

Mina intryck är också oftast känslor. En känsla av rundhet, av spetsighet. Av rymlighet. Av luft. Av instängdhet. Vibbar från höger och vänster. Att träffa en vilt främmande människa och må illa av nån anledning, att träffa nån annan och känna mig mer avslappnad än någonsin förr. Att känna att jag kvävs i ett rum, medan själen flyger fritt i ett annat. Att få fysiskt ont i magen vav minsta antydan till konflikt och känna en sån glädje att det gör ont i hjärtat när daggen glimmar i solskenet. Vibbar, energi, det är som om jag kunde se dem i luften, så tydliga är de för mig. Och det är först nu jag fattar att inte alla är funtade på det viset.
Detta gör också att jag har så mycket svårare att göra beslut, att hålla fast vid något, för mina känslor ändras konstant, och tankarna med dem. Det finns få fästen inuti mitt huvud, därinne i min egen värld. Allt flyter omkring, virvlar och har sig. It’s a constant motion of feelings, one after another.

Min värld består av känslor och av intryck, av speglingar och prismor, av vindens brus i skogen och solens blänk på vattnet. Det är en vacker värld, men ack så svår den är att leva i ibland.

Just nu är jag hög på denna låt, från filmen Drive’s soundtrack. Ifall ni inte sett den, do it. Underbara kontraster, skön musik, vackert våld (hur fel det än låter), en helhet av artistisk vision. Dessutom är det inte så obehagligt att titta på Ryan Gosling i en och en halv timme.

Idag har det varit the day of success. Först tvingades jag kakka i skogen på min promenad och efter att ha sovit halva dan och planerat resterande tiden enligt my belief att jag skulle vara på arbetet kl 18:45 ikväll så kom det fram att jag inte alls har nåt nattskift idag. Detta fattade jag när jag badat bastu på arbetet, klätt på mig arbetskläderna och just skulle trampa in i salen vår. Man kunde ju tänka att det skulle vara grejt, men nej, inte då man mentalt ställt in sig på arbete hela veckoslutet. Istället skall jag infinna mig på samma ställe i morgon morn. Gissa vem som inte kommer att sova inatt.

Hälsningar från the land of success alltså. Nu ska jag sticka iväg till Makuuni och hyra en film. Anything to end this day with a silver lining.

Jag gick igenom mina resebilder. Fastnade för de allra första knäppen på kameran, de där bilderna som blir till startskottet på resan, de där bilderna som innehåller så mycket iver, så mycket man fortfarande ser framemot. Bilder som är mer snäps än konstverk, men på sitt råa sätt ack så kära.

Morgonmål på flygfältet. En tidig morgon innan vi flög till Köpenhamn, lite trötta och sega, lite tunga i stegen. En aning sombra. Flygfältet fyllt med människor omkring, allihopa tidigt ute, ett buzz i luften.
Ett annat morgonmål, en ännu tidigare morgon. En stund innan jag lyfte till Paris. En ex tempore avgång med beslut kvällen innan. Aningen förvirrad satt jag där, ätande på min smörgås. Kollade för tusende gången att pass och börs var med. Stirrade vilt på den lilla kartan jag hade hunnit slänga i väskan. En intensiv känslaav att bara skratta högt av både förtjusning och förvåning över vad jag höll på att göra, smälla iväg till Paris på ca sju timmars notice.

Sen är man inne i flygplanet. Hittar sina platser, spänner fast sig. Fotar morsan med biljetten i handen innan planet rattar ut från parkeringsplatsen, innan det lyfter mot New York. Fjärilar i magen, en oerhörd förväntan. Tänk att få presentera favoritstaden för en av favoritpersonerna!
Den första resan till Big Apple fattade vi inte ännu på flyg och platsreserveringar och dylikt, vilket ledde till att vi inte fick platser bredvid varandra. Nej, kära vännen tillbringade den långa flygresan bredvid en stor och tjock ortodox präst som mest snarkade. Jag blir så glad av att se på bilden, den där unga jungfruligheten, den där prästen, på väg mot New York. För allra första gången. Intet vetande om någonting. ”Vart ska vi fa….?”, ”Vi sticker till New York!”, ”Joo!” Och så foo vi.

Vyerna från planet. Skönheten i världen där under. Alperna skinande i vårsolen. Jag på väg till Venedig. Fast jag allra helst just då ville vara på väg över vyerna på bilden nedan. Grönland. På rutten mot New York. Ack på den överfärden var jag trött, jag var ledsen, jag mådde illa. Hade arbetat hela natten, inte sovit efter det, kittat energidryck och hjärtat klappade. Men sen kom vi flygande däröver de gnistrande glaciärerna och jag smalt inför storheten, inför mäktigheten. Jag kände mig som en myra inför den orörda naturen, inför mäktigheten i isens rörelser. Och då blev resan till något häftigt once again. Min andra resa till New York. (Venedig var också great. Mer än great. Fantastiskt fint. Men det visste jag inte ännu då jag flög över alpbyarna. Då var jag brydd och ängslig inför valet av resemål.)

Sex resor. Sex första bilder. Sex fantastiska minnen.

Here’s to many more!

En lördag av kusiner. Av stadstur. Av cupcakes på en bänk mitt i snön. Av lunch och solsken. Av Käsityömessut och lots of walking. Av flummande på Akademen. Av sittande på café i timtal, dricka vitt té, äta chokladkaka, emellanåt fråga: ”millon te meette kiinni”. Åka hemåt med tåg. Titta på andra chansen hos moster tillsammans med mera kusiner. Äta fastlagsbulla. Ratta bilen och köra ända hem.

.kärlek.